Min Berättelse

Jag har fyllt 30 och har hunnit med att skaffa mig två fina pojkar, tre flickvänner och en fru. Arbeten har passerat och det har varierat mellan handeln, kriminalvården och säkerhetsföretag. Idag är jag 100% kombinerande mamma, arbetare, flickvän samt fru (det där sista förklarar jag senare i min berättelse).
Tanken med min berättelse är inte att döma personer, som gjort vissa delar av mitt liv svårt, utan att dela med mig av just dessa stunder och visa på att trots att dessa uppstått står jag här idag med två fina pojkar och ett lyckligt liv.

 20130317-124933-sun-clean.jpg

Skoltiden

Huset säljs på exekutiv auktion så min mor, far, lillebror och jag flyttar från byn till sta´n. Även om flytten inte är frivillig är det ändå med spänning vi tar oss mot nya staden och mot nya utmaningar. Vi har ett fint boende med uteplats och jag och min bror har vars ett sovrum.
Sportlovet går mot sitt slut och första dagen i nya skolan med nya vänner närmar sig.

Ett aktivt val är gjort när det gäller valet av skola. Här är det första misstaget jag gör som påverkar mitt liv avsevärt de närmsta åren. Anledningen till att jag valde just denna skola var på grund av att jag kände vissa av eleverna som gick i denna klass.

Första skoldagen är här. Det går väl som förväntat. Man är utstuderad som alla nya är.
Andra skoldagen blir en helt annan dag och efter denna kommer det bara att bli värre och värre och värre.
Det finns tre tjejer i klassen som bestämmer sig för att jag inte är nån de tycker speciellt mycket om. Det blir allt ifrån ord till pennor i ryggen på lektionen. Jag ångrar ganska snabbt mitt aktiva val av skola och klass. Dessutom, vännerna som jag valde klassen för var inga vänner när jag väl kom dit. Jag stod där ensam med slagord och pennor i ryggen. Ny i klassen, ny i skolan och ny i sta´n.

Med nöd och näppe tog jag mig igenom sista terminen i sexan för att äntligen lämna denna tortyrkammare och komma till ny skola och ny klass. Högstadiet här kommer jag! Allt förändras dock då jag upptäcker att alla tre tjejerna hamnat i samma klass som mig. 
Tyngden, trycket och ångesten som infinner sig i denna stund går inte att sätta ord på så jag tänker inte försöka.

 

Högstadiet

Idag ska jag börja sjuan. Jag vet vad som väntar mig. Namnen på de som ingår i klassen har skickats hem under sommarlovet och ångesten har hunnit gro under flera veckor. Lena, Johanna och Maria (som jag kommer att kalla dessa tre tjejer i min berättelse) kommer att stå där och stirra hål rakt igenom mig. Blickarna kommer att äta upp mig innifrån och ut.
Jag vet att det inte kommer att sluta med blickar. Det kommer inte dröja länge innan viskningar kommer att smyga sig ut när jag passerar förbi.

Vi samlas i klassrummet och klassföreståndaren presenterar sig. Till min stora fasa är det ett bekant ansikte. Hon känner igen mig och gör resten av klassen medvetna om detta. Detta gör inte min situation lättare.
Dagarna går och det blir värre och värre. Jag blir mindre och mindre. Jag går ensam i korridorerna. Varje lunchrast cyklar jag hem för att äta. Att äta i matsalen är helt otänkbart. Var ska jag sitta?
Varje rast gömmer jag mig längst upp på översta våningen. Där finns musikrummet. Jag lånar en gitarr och sätter mig och plinkar på den. Jag har ingen aning om hur man spelar men efter tre års raster kommer jag den dagen jag slutat nian ha lärt mig själv en hel del accord och bluesskalor.

Jag har det tufft hemma också under denna tid. Mycket bråk med min mor som är hemmafru.
En helt vanlig dag för mig under denna tid ser ut som så här - Upp när klockan ringer - Bråka med min mor - Gå till skolan - Bli psykiskt nedbruten 8-16 - Komma hem och bråka med min mor - Gå och lägga mig - Vakna och gör om allt om och om och om och om och om igen...

 regnb.jpg

Komma-ut processen

Hoppet om livet börjar sina. Det blir inte bättre när jag, i förtroende, berättar för en "vän" att jag är gay.

Jag kom på i sjuan att jag var gay. Jag blev kär i en tjej i klassen. Min första tanke var "Nää varför jag! Av alla i klassen varför skulle det bli jag!!" Sen hittade jag nått positivt.. "Yes! Jag slipper ialf gå till gynokologen!" Jaja, det var tankar från en ung tonåring.
Själva komma-ut processen gick snabbt och den var inte direkt frivillig. Det började en ny tjej i klassen som jag började umgås med. Jag fick en falsk trygghet med henne. Jag berättade min hemlighet. Hon reagerade inte nämnvärt och jag kände en lättnad över detta. Jag hann dock knappt sätta min fot på skolgården innan ryktet hade spridit sig och alla visste vem FLATAN var.
Jag gjorde givetvis allt i min makt för att motarbeta detta rykte. Ett sett var genom att hångla med pojkar på skoldiscon. Jag har aldrig mått så illa innan men det var bara att bita ihop. Det skulle ju ändå va värre om de fick veta sanningen...

En dag höll det inte längre. Jag var tvungen att prata med någon om detta. Det fanns en person jag kunde tänka mig att öppna mitt hjärta för, min lärarinna. Samma lärare som första dagen i skolan pekade ut mig som känd elev. Hon var speciell. Hon brydde sig. Hon såg mig. Henne kunde jag lita på.
Hon va även min svenskalärare och efter en lektion sa jag att jag behövde prata med henne. Hon bad mig möta upp henne i ett klassrum efter skolan. Jag hade nog aldrig varit så nervös nånsin som just då. Jag stod utanför dörren en bra stund innan jag vågade gå in. Jag öppnade dörren, gick in och satte mig. Hon log och frågade vad jag ville prata om. Jag sa inte ett ljud. Jag tänkte det tusen gånger men det kom inte ut ur munnen. Kändes som att vi satt där i flera timmar innan jag vågade berätta. Tillslut kom det ut i ord. Hon bara log och tittade på mig.
Jag berättade även om Lena, Johanna och Maria och om den ständiga terrorn dag in och dag ut. Om hur jag kände för skolan och hur jag knappt orkade ta mig igenom dagarna. Efter detta samtal hade jag en hand på min axel minst en gång om dagen. Ett stöd som gjorde att jag överlevde högstadietiden. 

Ryktet hade spridit sig och jag kände att det bara var en tidsfråga innan någon skulle ringa hem och skrika nått i telefonen till mamma och pappa. Jag ville berätta det själv. Jag samlade mod innan dagen kom då jag satt på köksbänken med mamma. Jag var 13 år gammal och visste knappt vem jag var. Jag visste dock att jag var tvungen att berätta nu.

           - "Jag vet varför alla undviker mig i skolan"

           - "Jasså...??"

           - "Ja, för att jag är homosexuell"

Tårarna började rinna längs mammas kinder.

           - "Jag gråter inte för att du är homosexuell utan för att jag inte får några barnbarn", sa hon.  

Vi pratade en stund sen gick jag upp och la mig i min säng i väntan på att pappa skulle komma hem från jobb. Jag grät floder. Både på grund av alla spänningar som släppt och på grund av vad som komma skall. Jag skulle ju berätta för pappa också. Ifrån rummet hör jag ner hur mamma pratar med honom i telefon om vårt samtal, hon gråter. En liten lättnad infinner sig av att han vet om det när han kommer hem men den vinner inte över den onda knut som slagit rot i magen.
Timmarna har gått och pappa har kommit innanför dörren. Mamma kommer in i rummet och ber mig komma ner. Jag vill inte. Tillslut hasar jag mig nerför trappan och sätter mig sidan om pappa på köksbänken. Här är minnena väldigt suddiga. Det jag minns som igår är dock vad pappa frågar mig.

          - " Kan jag ändra på dig?"

          - " Nä.."

          - " Nä, då så. Jag älskar väl dig ändå.

Sen var det ur världen.

En helt vanlig kväll

En kväll knackar det på dörren. Vi sitter och äter min bror, mamma, pappa och jag. Det är pappa som går och öppnar. Han kommer tillbaka. Det var till mig. Det är aldrig till mig. Jag går fram till dörren. Jag känner igen henne från skolan. Hon går året under mig. Hon brukar hänga uppe på tennishallen där jag spelar. Hon står ofta och tittar när jag jobbar som tennistränare.
Några dagar innan hade det kommit fram en tjej och frågat efter ett foto av mig. Det var någon som var kär i mig som ville ha det.

          - "Det måste vara fel", sa jag.

          - "Du heter väl "Linda" sa hon.

          - "Ja, det gör jag men det måste vara nån annan, sa jag igen.

          - "Nej, det är du. Det är jag helt säker på!"

Fastän jag var hundra procent säker på att hon hade gått fram till helt fel person bestämde vi att jag skulle ta med mig ett foto nästa dag. Jag mådde så dåligt från just denna sekund tills att jag skulle lämna över det för jag var säker på att hon skulle ha fått reda på att just detta hade skett, att hon hade fått fel foto. Ingen vill ha ett foto på mig. Jag är ju tjock, ful och dum...

Här stog vi nu utanför dörren. Hon vankade fram och tillbaka. Tillslut sa hon att det var hon som hade bett om fotot. Då trillade alla bitarna på plats. Vi satte oss på bänken och pratade. Jag berättade att jag också gillade tjejer. Tyvärr var inte känslorna ömsesidiga men vänner kunde vi va.

Vänner.. Nej, jag var inte mycket till vän. Inte i dagsljus ialf där andra kunde se oss. Först när mörkret föll gick jag med på att träffa henne. Om folk såg oss skulle de dra slutsatser. Alla visste ju att hon va flata. Det visste de iofs om mig med men jag nekade fortfarande in i döden. Ingen fick veta att vi umgicks!

Jag förlorade henne som vän, precis som jag förtjänade, ganska snart efter att vi påbörjade vänskapen. Inte alls konstigt som jag behandlade henne. Jag låtsades som att jag inte såg henne i skolan. Gick rakt förbi henne. Hon var som luft. Jag ville vara stark men jag vågade inte. Tänk om jag hade vågat! Vad hade hänt då? Jag hade haft en vän, ett stöd i all ensamhet i skolan. All terror hade kanske tagit slut. Min rädsla gjorde att jag stängde ute en annan individ. Min rädsla stoppade vänskapen.

 

"Vägskäl"

vagskal.jpg


Gymnasiet

Högstadiet gick långsamt mot sitt slut och valet av gymnasielinje skulle göras. Det fanns bara ett alternativ och det var Estetisk Musik. Anledningen - För att INGEN av mina dåvarande klasskamrater skulle välja det! Jag ville inte att det skulle finnas nån risk att jag skulle hamna med någon av dessa i ytterligare tre år. 

Snittet var det tredje högsta det året men jag lyckades komma in. Klassen bestod av begåvade musiker. Alla töserna hade sången som sitt huvudinstrument och killarna spelade trummor, gitarr och bas. De hade gått på högstadium med musikintrikting och hade sju mils försprång. Vad hade jag? Jo, jag hade tre års plinkande på en gitarr gömd i en trappuppgång. Redan här hade jag bestämt mig för att jag inte skulle klara av det. Jag skulle aldrig kunna bli som dem.

Redan första dagen satte jag mig utanför gemenskapen. Ingen har tyckt om mig tidigare så varför skulle de göra det nu? Den här mentaliteten var genomgående för mig genom hela gymnasietiden. Jag gav upp utan att knappt försöka. Detta gällde även när det kom till att lära mig de musikaliska- och obligatoriska ämnena.

Det fanns en tös i denna klass som var helt fantastisk. Vi kan kalla henne Emma. Hon kämpade länge med mig men tröttnade tillslut när hon märkte att jag var ett hopplöst fall. Det fanns ingenting som kunde få mig att tänka positivt. Jag var värdelös. Jag kunde ingeting och det var inte lönt att försöka lära mig för jag skulle ändå inte klara av det. Det fanns ingen större pessimist än mig.

Detta fortsatte hela gymnasietiden. Jag var knappt på plats och tillslut blev jag inkallad till kuratorn. Hon fick uppdraget att prata med mig och informera om att CSN eventuellt skulle bli indraget om jag inte visade mer närvaro i skolan. 

Vad skulle jag göra där?! Jag klarade inte av det ändå!

Mina tankar var nån helt annanstans än i skolan. Allt handlade om att överleva. Jag hade ingen ork att lägga nån energi på att studera. Jag kunde sitta på lektionerna och lyssna men jag hörde inget. Detta drabbade ingen av mina klasskamrater så länge det handlade om de vanliga ämnena men när jag uteblev från musiklektioner blev hela klassen lidande. Tillslut blev jag inkallad på möte med två musiklärare. De ville att jag skulle hoppa av skolan helt. Jag vägrade för jag hade bara en termin kvar innan studenten.

Känslan av gymnasietiden är kort och gott: Ångest, känslan av att vara värdelös, negativism, rädsla, utanförskap, orkeslös. Toppen på allt - Känslan av skuld för att konstant göra alla besvikna genom att inte närvara och när jag väl var närvarande inte kunna prestera.

 moln-fixad2.jpg

Mamman till mina barn

Den 26 Februari 2000 blev jag tillsammans med kvinnan som skulle bli mor till mina två underbara söner. Här vände den negativa eran och blev en aning bättre. Jag hittade energi som gjorde att jag hittade livsgnistan. Jag tog mig igenom sista terminen på gymnasiet och tog studenten tillslut. Inte med de bästa betygen men jag stog där med hatten i vädret tillsammans med mina klasskamrater.
Skoltiden var äntligen slut. Vuxenlivet - Här kommer jag!!

Nu skulle allt bli annorlunda. All min ångest och osäkerhet var ju kopplad till skolan.
Det trodde jag och ack så fel jag hade.

Jag var skadad och ärrad och jag har nu flera år framför mig med ångest och problem. Mitt humör och temperament går från stilla vatten till full storm.
Min osäkerhet präglas i mitt nyfunna arbete. Jag lyckas blir fast anställd som 18 åring men det tar inte lång tid innan mitt beteende börjar visa sig. Jag vill flytta på mig. Här kan jag inte stanna kvar. Ingen tycker om mig här. Jag vill fly. Precis som jag gjorde i skolan. Fly från alla innan de ber mig att lämna. Skillnaden nu är att jag har ett boende med hyra och räkningar. Jag delar dessutom boendet med en kvinna jag älskar. Jag kan inte fly. Jag tvingas att stanna och fajtas med mina demoner.

Jobbet jag fick var på Pressbyrån. Alla som går in på en Pressbyrå vet att det alltid luktar nybakta kanelbullar. De flesta får en skön känsla och blir glada vilket är tanken. Känslan jag får är en knuten klump i magen för lukten påminner mig om känslorna jag hade varje dag jag gick dit. Känslan av att inte vara omtyckt. Rädslan, osäkerheten, väntan på samtalet där man får reda på hur värdelös man är. Saken är den att det där samtalet aldrig kom. Anledningen - Jag var omtyckt! Jag var duktig. Jag fick alltid full pott på Mystery Shopper kontroller. Mina kollegor tyckte om mig. Kunderna tyckte om mig. Jag gick där i tre år och kände såhär till absolut ingen nytta. Jag var skadad och ärrad efter flera års psykisk misshandel.

 

"Inre krig efter Yttre omständigheter" 

  20130309-105141-copy.jpg

Rånet

En kväll står jag bakom disken på Pressbyrån. Jag jobbar själv, som vi alltid gör. Det är helt tomt i butiken och utanför butiken strövar det folk förbi. Dörrarna öppnas och in kommer en gigantisk man. Ögonen står ut som golfbollar ur skallen på honom och det syns klart och tydligt vad han är påväg att göra.

Han går rakt fram till mig, sticker handen i fickan och säger:

          - "Hit med pengarna!"

Han pekar på en gammal kassaapparat som vi inte längre har några pengar i.

          - "Där finns inga pengar" säger jag.

Han går runt disken, in genom svängdörren och börjar puckla på mig. Tillslut vänder han sig om, hugger tag i en näve cigarettaskar och går i rask takt ut ur butiken igen.
Jag går rakt ner till dörren och slår igen och låser. Det står ett par utanför som har ringt polis och som försöker komma in till mig för att kolla hur jag mår.

          - "Allt är bra!" säger jag i värsta chocken.

Jag går in i butiken igen och ringer hem till min sambo. Inte polisen eller chefen utan min flickvän! Hon sätter sig på stålhingsten och cyklar ner i full karriär. Under tiden som jag pratat med henne har Polisen försökt komma fram på linjen till mig.

Tillslut kommer både Polis, Chef och sambon ner till platsen. Chefen börjar med att skälla på mig för att jag inte tryckt på överfallsknappen och SEN kramar han mig.

Jag och flickvännen cyklar tillslut hem och allt känns lugnt. Det kommer först dagen efter och dagen efter det... Det blir en lång resa med många samtal hos psykolog. En bergochdalbana med utbrott, gråtanfall och skrattanfall. Bara en antydan, av liknese till samma dialekt som rånaren, och jag fick ett återfall. Det tog flera månader innan jag hittade mig själv igen.

Väl var i alla fall att mannen togs samma natt. Rättegång samt dom blev klart strax därefter.

Det var bara en tidsfråga innan jag skulle gå vidare från Pressbyrån. Jag klarade inte av de ensamma kvällarna. Alla människor såg misstänkta ut. Jag dömde allt som kom innanför dörren i butiken. Det var dags att gå vidare. Jag började jobba som biträdande butikschef på Butterick´s. Det var en ny butik med nya kunder och jag jobbade aldrig ensam. Här stannar jag i nått år för att senare börja studera.

 

" Våga Möta Dina Demoner"

demoner.jpg

Att fejka ett självförtroende  

När jag lämnade skolan bakom mig lovade jag mig själv att aldrig sätta min fot där igen. Jag skulle aldrig mer utsätta mig själv för denna tortyr. Jag hade äntligen tagit steget ur helvetet in i vuxenlivet. Trots detta stod jag här utanför porten denna dag. Jag hade tagit beslutet att gå en chefsutbildning.  Varför? - Jag ville träffa nytt folk. Jag var rädd där jag stod. Hur skulle jag klara detta? Tänk om jag får gå igenom samma sak som i skolan. Skulle tortyren upprepas?

Ingen känner mig här. Ingen känner till mitt förflutna. Jag kan gå rakt in och fejka världens bästa självförtroende och ingen skulle veta! Sagt och gjort! Jag gick in med bestämda steg. Där satt folket. De varierade i ålder och kultur. Jag hälsade och jag har aldrig varit så rakryggad nånsin. Det fejkade självförtroendet höll i hela 10 minuter tills att jag hörde en röst.

          "Men är det inte Linda? Linda från Norran?"

Jag vänder mig om och ser en tjej som står och ler mot mig. Jag känner igen henne men kan inte hitta namnet i minnet.

          "Det är Txxx från Norreport, högstadiet.", sa hon sen.

Precis DÄR skönk jag! Hela högstadiet och de värsta åren i mitt liv hann ikapp mig. Här tog jag ett beslut att börja studera, trots att jag hade alla mina demoner emot mig, och då får jag detta emot mig. I en stad där jag inte känner någon sitter det nån från mitt förflutna som jag kämpat så för att glömma. Vad är oddsen för detta!?

Just denna tösen har jag inte haft så mycket med att göra. Hon har aldrig gjort mig nått ont men hon förde med sig alla mina innen från en tid som innehöll så mycket ångest. Den tiden som gjorde mig liten och svag. Den tiden som påminde mig om hur värdelös jag var. Det var också där jag hamnade efter dessa sekunder. Självförtroendet, som dock var fejkat men som fungerade för stunden, var puts väck. Jag fick börja om helt från början.

Jag fick ut mycket av dessa två år. Jag lärde mig fantastiskt mycket om mig själv. Bland annat att jag inte är värdelös. Jag kan studera och jag är kunnig. Jag kan lära mig och jag skulle kunna bli en bra ledare. Tänk så mycket man lär sig när man kan studera utan plågoandar. Under mina två år här fick jag även en vän för livet. Hade jag inte vågat möta mina demoner och ta klivet ut i livet igen hade jag gått miste om henne. Det är också mycket tack vare henne som mina studier gick så bra som de gjorde. Här hade jag en vän som hjälpte mig när mina hjärnspöken vann mot mig. När jag var villig att ge upp för att jag var värdelös fanns hon där och berättade sanningen.

Efter två år avslutades detta kapitell och jag gick vidare igen. Jag var chefsutbildad inom handeln och jag hade då en utbildning som jag inte ville utnyttja.  Jag ville absolut inte sätta min fot inom handeln igen. Jag sökte istället nått jag aldrig gjort förrut. Jag sökte mig till Kriminalvården. Jag fick jobb under sommaren på ett fängelse. Tyvärr kröp mina hjärnspöken fram och jag tillbaka. Jag vågade inte ta plats och försvann därmed bland de andra sommaranställda. Jag tog inga initiativ utan flöt med. Vågade inte för jag trodde inte att jag skulle klara av det. Allt slutade med en uppsägning när de valde mellan vilka som skulle få stanna kvar. Jag trivdes med yrket men mina hjärnspöken vann denna gång och jag blev av med jobbet.

 

"Liv"

fot.jpg

Första sonen

          "Det blev en Egon!", sa Linda med glad stämma.

Jag stod med kameran och filmade och hörde inte alls vad hon sa. Jag var helt upslukad av händelsen.

          "Det blev en Egon",  sa hon igen.

Jag uppfattade det inte denna gången heller. Jag frågade henne vad det blev. Hon visade och visst var det en Egon. Vi hade äntligen fått vår lilla kille.
Egon var arbetsnamnet medan han var i magen. Det skulle också bli ett av hans mellannamn. Han fick namnen Egon, Algot, Sixten där Sixten blev hans tilltalsnamn.Han såg verkligen ut som en Sixten.

Vi hade separerat redan under graviditeten, jag och Linda. Vi bodde i Malmö i en 2,5 rums lägenhet. Jag flyttade först tillbaka till Ystad och efter kom Linda. Under några år bodde vi var för sig och hade Sixten varannan vecka. Fast efter nått år hamnade jag i vardagsrummet hemma hos henne. Jag stod mellan två lägenheter och hade ingenstans att ta vägen. Det som bara skulle vara tillfälligt blev senare permanent.

När Sixten blivit tre år började vi prata om att skaffa ett syskon till honom. Vi pratade om hur vi skulle göra och hur vi i så fall skulle leva. Reslutatet blev en tripp över till Köpenhamn till nått som heter Copenhagen Fertility Center. Första gången vi var där blev resultatet negativt. Denna gången skulle det ta två försök innan mini nummer två skulle bli till.

Vi bestämde oss för att hitta en lägenhet som vi kunde bo i alla fyra. Detta skulle vi då göra som vänner. Turen föll sig så att mina föräldrar flyttade ut från sin fyra och vi, efter mycket tjat på hyresvärden, fick ta över den. Vi hade nu vars ett sovrum, jag, Linda och Sixten. Lilla Walter som sen kom till oss fick bo inne hos Linda.

Här bor vi nu och trivs bra tillsammans alla fyra. Vi har en 1,5 plans lägenhet med uteplats. Hyran är på över 8500kr och här hade ingen av oss kunnat bo utan att dela den med någon. Alla kostnader delas på mitten och det fungerar bra. Vi bor kollektivt fast ändå inte. Juridiskt sett är vi en familj. Linda och jag är gifta och vi har våra två söner som är juridiska helsyskon. Jag lever dock inte mitt liv på det sett som jag hade tänkt från början. Men vem gör det? Alla har vi en bild om hur det kommer att se ut. Min var självklart inte att dela lägenhet med min ex flickvän. Att skaffa ett barn med min bästa vän, istället för kvinnan som jag skulle leva hela livet med, ingick inte heller i min plan.

Nu står vi dock här båda två med två fina pojkar som mår bra. De slipper åka mellan två hushåll och vi får ha dem båda hundra procent. Vi hjälps åt med det praktiska och det ekonomiska.

Jag fick göra ett val - Barn eller Kärleken. Jag valde barnen. Min tanke var att kärleken kommer oavsett. Jag kommer nog dock få vänta väldigt många år innan Hon står där vid min sida. Innan jag kan skaffa ett liv tillsammans med Henne. Innan vi kan bygga upp en vardag som består av vardagliga rutiner. Jag ska bara göra detta först. Barn kan jag inte skaffa senare i livet det behövde jag göra nu. SEN kommer min tid där jag kan göra val för MIN skull. När barnen blir äldre finns mer utrymme för mig och min framtida kärlek. OM det nu inte är så att Hon kommer nu och accepterar valen jag gjort.

Tänk om jag skulle träffa kvinnan som ser valen som jag gjort som något positivt. Som kan se vår tid där framme som nått att se fram emot men ändå inte missuna tiden som vi har nu. Ja, tänk... 

Fortsättning följer...

 

 

 

 

 
 
Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)